Riktat kroppshat
En artikel om Marit Björgens armar på har fått en massa kommentarer som faller i minst tre kategorier. Många är beundrande, några är som de här:
Fy fan vad vidrigt. Men vill hon se ut som en man så är det väl helt upp till henne…
Eller den här, kort och gott:
Shemale
Sedan finns där kommentarer om att hon måste vara dopad.
De här två sortens kommentarer utgår från ungefär samma antagande: en kvinna kan/ska inte vara så musklig. Jag undrar om inte detta “kan inte” är en efterkonstruktion som kommer av “ska inte”? En kvinna som uppenbarligen prioriterar andra saker än att skaffa vad som anses vara en vacker kvinnokropp väcker hur som helst ilska – och det är väl tyvärr inget som förvånar.
Jag minns ett inslag i sportnyheterna för kanske tio, femton år sedan om fotboll, eller var det handboll? En poäng var att de svenska kvinnliga handbollsspelarna inte kunde konkurrera internationellt då många av dem inte ville träna så hårt – de ville inte ha för mycket muskler. Nu är väl Marit Björgen ett specialfall – utan tvekan är hennes armar ett resultat av en mängd träning som de flesta inte får ihop under ett helt liv – men nog är det konstigt att en kropp som uppenbarligen är fullt möjlig för en kvinna kallas manlig, att hon blir utskälld för könsöverskridare?
De flesta idrotter har väl aldrig passat särskilt väl till den ideala kvinnokroppen, till skillnad från den manliga. Vilka kroppar som är attraktiva varierar över tid och plats, mycket sällan har det något att göra varken med en hälsosam eller en “naturlig” kropp. På så sätt skulle jag säga att de manliga och kvinnliga kropparna är en social konstruktion – naturen ger oss ett mycket större utrymme för mångfald än vad ideal och normer gör*.
* (Ja, visst finns det generella skillnader med mellan mäns och kvinnors kroppar, men gränserna kanske inte går exakt var vi har tänkt oss.)
