Marius Ramnehill

En artikel om Marit Björgens armar på har fått en massa kommentarer som faller i minst tre kategorier. Många är beundrande, några är som de här:

Fy fan vad vidrigt. Men vill hon se ut som en man så är det väl helt upp till henne…

Eller den här, kort och gott:

Shemale

Sedan finns där kommentarer om att hon måste vara dopad.

De här två sortens kommentarer utgår från ungefär samma antagande: en kvinna kan/ska inte vara så musklig. Jag undrar om inte detta ”kan inte” är en efterkonstruktion som kommer av ”ska inte”? En kvinna som uppenbarligen prioriterar andra saker än att skaffa vad som anses vara en vacker kvinnokropp väcker hur som helst ilska – och det är väl tyvärr inget som förvånar.

Jag minns ett inslag i sportnyheterna för kanske tio, femton år sedan om fotboll, eller var det handboll? En poäng var att de svenska kvinnliga handbollsspelarna inte kunde konkurrera internationellt då många av dem inte ville träna så hårt – de ville inte ha för mycket muskler. Nu är väl Marit Björgen ett specialfall – utan tvekan är hennes armar ett resultat av en mängd träning som de flesta inte får ihop under ett helt liv – men nog är det konstigt att en kropp som uppenbarligen är fullt möjlig för en kvinna kallas manlig, att hon blir utskälld för könsöverskridare?

De flesta idrotter har väl aldrig passat särskilt väl till den ideala kvinnokroppen, till skillnad från den manliga. Vilka kroppar som är attraktiva varierar över tid och plats, mycket sällan har det något att göra varken med en hälsosam eller en ”naturlig” kropp. På så sätt skulle jag säga att de manliga och kvinnliga kropparna är en social konstruktion – naturen ger oss ett mycket större utrymme för mångfald än vad ideal och normer gör*.

* (Ja, visst finns det generella skillnader med mellan mäns och kvinnors kroppar, men gränserna kanske inte går exakt var vi har tänkt oss.)

När jag läser om Bengt Ohlssons jättelånga text i DN tänker jag att han går i polemik med sig själv, med Malin Ullgren som ombud.  Det är sitt eget hyckleri han angriper. Han skriver att ”för tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker”, att hans tillhörighet till vänstern har varit total, han skriver om rädslan för vad som finns där bortom kanten när man inte längre är vänster och så det där med ”en bekväm position”.

Det blir ju lite lustigt när han raljerar om att kultursidorna är de enda som inte gillar bekväma fåtöljer, när hela texten är ett resultat av att han inte har nöjt sig med de bekväma och enkla svaren. Det hela verkar vara resultatet av ett långt värkande som ledde till en ny positionering, och på så sätt är det väl intressant, men jag tycker inte att det alls verkar handla om något annat än Benke själv.

Annars tycker jag det är synd att han inte mer går in på den Konstnärsmyt där texten tar sitt avstamp. Myten om den Det Stora Geniet, den fritänkande Konstnären som står vid sidan av samhället och betraktar det och oss med nykter (om än full) och kritisk blick. Och den där Konstnären med stort K är såklart vänster. Men konstnärsmyten är just en myt, också det där med att hen är röd – även om inte minst myten om kulturens färg är lika omhuldad av högern som av vänstern. Och jag tvekar om det är myten som Ohlsson angriper eller inte? Han verkar själv nedsjunken i den, han bekräftar den samtidigt som han försöker slå sig fri.

Sedan kan man ju undra om man alls har något ärende att syssla med journalistik om man utgår från att ”det kommer nog att ordna sig”. Men det har inte med höger och vänster att göra, det är snarare en grund i journalistiken att faktiskt ifrågasätta saker. Inte minst makten, vare sig den sitter i konstnärsnämnder, som teaterchefer eller i kommunfullmäktige. Man kan sedan komma fram till att det faktiskt ordnar sig, men det är en dålig utgångspunkt.

När ska det röda rinna av kulturens fana, då? Tja, vi får nog vänta åtminstone tills vi slutar tro på att den är mörkröd utan att kolla efter först.