Marius Ramnehill

Skillnaderna i de intelligenta apornas uppkomsthistoria mellan sjuttiotalets och 2000-talets Apornas planet-serier är pikanta och intressanta. På sinsemellan olika sätt och utifrån olika utgångspunkter ställer ifrågasätter de att människan leker gud, och ställer sig över ”naturen”.

I den första filmserien förklarades apornas maktövertagande och mänsklighetens fall med en tidsreseparadox + evolution + atombomb. Två intelligenta apor från apornas tid, de som hjälpte Mr Heston i första filmen, skickades tillbaka till vår tid. I Erövringen av apornas planet forskade man på deras son Caesar, som rymde och sedan startade revolutionen. Jag antar att hans gener gav deras evolution en push, MEN samtidigt var apan Lisa – en helt vanlig gammeljordapa  - som är den första utöver Caesar att tala. Och hon gör det också symboliskt när aporna reser sig mot det slaveri det lidit under, och när de i revolutionens raseri är nära att slå ihjäl en oskyldig människa ropade hon ”no!”. Evolutionen och mänsklighetens hybris och det mänskliga samhällets förvridna maktförhållanden är boven i dramat.

Där originalserien handlar om och ifrågasätter människans särställning som skapelsens krona, det bibliska budskapet att vi står över och skiljer oss från naturen, blir aporna i remaken ett slags Frankensteins monster, samma tecken på teknikrädsla? Apornas intelligens kommer från en experimentell medicin mot alzheimers. Sedan är det den intelligenta Caesar som, efter att ha varit inlåst med ett gäng andra apor, ger också dem samma medicin.

Också här är det civilisationen vi ska vara rädda för, oss själva, men det framstår mer som en varning för teknikhybris än ett ifrågasättande av hierarkier eller människans position som stående skild och ovan naturen. Här finns inga sociala dimensioner, inga maktförhållanden att kritisera. Apornas revolution verkar inte heller riktigt lika berättigad: det är inte från början samhället som sådant som behandlar aporna illa, snarare är det enskilda sadistiska rötägg som framkallar apornas vrede.

Från ifrågsättandet av mänskligheten som skapelsens krona till frankensteins monster. I båda filmserierna är det ett oansvarigt användande av teknik som leder till mänsklighetens fall. Men på sjuttiotalet var det dels atombombsskräck och dels ett omänskligt slaverisamhälle där intelligenta individer behandlades som djur som ledde till att ”naturen själv” slog tillbaka. Den här gången är hotet helt och hållet skapat av oss själva.

Det är inte samhället som sådant som behandlar aporna illa, det är snarare enskilda sadistiska rötägg som framkallar apornas vrede.