Marius Ramnehill

Nästan allt jag kan om statistik har jag lärt mig på två föreläsningar under mina studier på JMG. Det låter kanske lite, men är ändå tillräckligt för att slippa gå i de enklaste fällorna. Dagens familjelivsfail sätter fingret på ett problem med dagens journalistik, som inte minst brukar bli tydligt varje gång en nedgång i opinionssiffror som befinner sig inom felmarginalen trumpetas ut som “partiets opinionssiffror i fritt fall”.

Jag fick en gång i uppdrag att skriva om en undersökning om trafiksäkerhet utanför skolor. Undersökningen hade skickats till samtliga grundskolerektorer i Sverige. Det visade sig att av dem som fått enkäten hade cirka hälften svarat, och ungefär hälften av de svarande var oroliga för trafiksäkerheten. Att var fjärde rektor oroas är illa nog, men att, som de flesta redaktioner gjorde, skriva att varannan rektor oroades av trafiksäkerhet är uppåt väggarna. En rimlig tolkning är att de som oroas för säkerheten är mycket mer benägna att svara på enkäten.

I det här fallet hade vi säkra siffror på att var fjärde rektor var orolig, och kunde till stor del ignorera själva undersökningen för att i stället göra en lokalvinkling, och prata med rektorer i tidningens utgivningsområde. Det blev ändå bra och viktig journalistik, och till skillnad från de flesta tidningar så ljög vi inte om problemets omfattning för läsarna.

När det kommer ett pressmeddelande med en undersökning från den ena eller andra intresseorganisationen kan man räkna med att – de antingen av välvilja och brist på förståelse för statistik, eller med avsikt att förleda – har vinklat undersökningen. Då måste naturligtvis vi som journalister kolla siffrorna och kolla igen, kolla hur undersökningen har gjorts, kolla svarsfrekvensen, hur var frågan ställd, vad säger den egentligen? Så varför görs det inte?

Vad säger familjelivs undersökningen om hemmafruar? Tjae, att ungefär hälften av de tretton procent av dem som fått frågan på ett webbforum gärna skulle vara hemmafruar, när svarsalternativen är “inte alls” och “väldigt gärna”. (Frågan är så öppet ställd att villkoret för att svara ja kan vara en flufffluffdrömvärld där de kan vara säkra på att aldrig behöva skiljas, där maken aldrig kommer att dö, där de kan vara säkra på att försörjas även efter pensionen, och där de inte minst har råd att leva på en enda inkomst kan tänka sig att vara hemmafru.)

Vad är det vi inte vet? Det finns ingen kontroll på urvalet, när undersökningen har gjorts bland nischade familjelivs medlemmar.

Undersökningen skickades till 67967 personer, de fick 10 868 svar varav de använde 9552. Ett bortfall på 86 procent. Enligt familjelivs undersökning 2010 ville 70 procent vara hemmafru, i år är de bara 45 procent. Så stora svängningar på ett år säger nog också något om underökningens osäkerhet. Det enda man kan säga om den är att den inte säger någonting och att seriösa redaktioner inte borde ha tagit upp den.