Marius Ramnehill

Förr kunde ”ja”, ”nej” och ”vet ej” i all sin enkelhet vara svarsalternativen på tidningarnas webbenkäter. Nu är det ”ja, jättebra”, ”absolut inte” och ”ingen aning”.* Om trenden fortsätter kommer alternativen snart att vara: ”det finns inget jag älskar mer”, ”över min döda kropp!” och ”hur fan ska jag kunna veta det?! IDIOT!” på en fråga som ”dricker du kaffe?”.

De enkla och raka svaren ”ja” och ”nej” räcker inte längre. De verkar ha tappat sin styrka, och blivit svaren för dem som tvekar. Skrattar bäst som ropar högst.

* Alternativen är tagna från en enkät på dn.se som  jag inte orkar skärmdumpa.

Nästan allt jag kan om statistik har jag lärt mig på två föreläsningar under mina studier på JMG. Det låter kanske lite, men är ändå tillräckligt för att slippa gå i de enklaste fällorna. Dagens familjelivsfail sätter fingret på ett problem med dagens journalistik, som inte minst brukar bli tydligt varje gång en nedgång i opinionssiffror som befinner sig inom felmarginalen trumpetas ut som ”partiets opinionssiffror i fritt fall”.

Jag fick en gång i uppdrag att skriva om en undersökning om trafiksäkerhet utanför skolor. Undersökningen hade skickats till samtliga grundskolerektorer i Sverige. Det visade sig att av dem som fått enkäten hade cirka hälften svarat, och ungefär hälften av de svarande var oroliga för trafiksäkerheten. Att var fjärde rektor oroas är illa nog, men att, som de flesta redaktioner gjorde, skriva att varannan rektor oroades av trafiksäkerhet är uppåt väggarna. En rimlig tolkning är att de som oroas för säkerheten är mycket mer benägna att svara på enkäten.

I det här fallet hade vi säkra siffror på att var fjärde rektor var orolig, och kunde till stor del ignorera själva undersökningen för att i stället göra en lokalvinkling, och prata med rektorer i tidningens utgivningsområde. Det blev ändå bra och viktig journalistik, och till skillnad från de flesta tidningar så ljög vi inte om problemets omfattning för läsarna.

När det kommer ett pressmeddelande med en undersökning från den ena eller andra intresseorganisationen kan man räkna med att – de antingen av välvilja och brist på förståelse för statistik, eller med avsikt att förleda – har vinklat undersökningen. Då måste naturligtvis vi som journalister kolla siffrorna och kolla igen, kolla hur undersökningen har gjorts, kolla svarsfrekvensen, hur var frågan ställd, vad säger den egentligen? Så varför görs det inte?

Vad säger familjelivs undersökningen om hemmafruar? Tjae, att ungefär hälften av de tretton procent av dem som fått frågan på ett webbforum gärna skulle vara hemmafruar, när svarsalternativen är ”inte alls” och ”väldigt gärna”. (Frågan är så öppet ställd att villkoret för att svara ja kan vara en flufffluffdrömvärld där de kan vara säkra på att aldrig behöva skiljas, där maken aldrig kommer att dö, där de kan vara säkra på att försörjas även efter pensionen, och där de inte minst har råd att leva på en enda inkomst kan tänka sig att vara hemmafru.)

Vad är det vi inte vet? Det finns ingen kontroll på urvalet, när undersökningen har gjorts bland nischade familjelivs medlemmar.

Undersökningen skickades till 67967 personer, de fick 10 868 svar varav de använde 9552. Ett bortfall på 86 procent. Enligt familjelivs undersökning 2010 ville 70 procent vara hemmafru, i år är de bara 45 procent. Så stora svängningar på ett år säger nog också något om underökningens osäkerhet. Det enda man kan säga om den är att den inte säger någonting och att seriösa redaktioner inte borde ha tagit upp den.

Någon gång under åttiotalet beslutade min pappa att det var dags att sluta åka runt till varv i hela världen och lägga rör på båtar. Det var väl kanske både ekonomiskt (varvskris) och för att kunna vara hemma mer med familjen. (Jag vet inte om detta minne stämmer alls med verkligheten, men jag minns att jag någon gång lyssnade på ”Brevet från lillan” och var ledsen för det var ju jag! Men det kan som sagt vara en efterhandskonstruktion, jag var nog väldigt väldigt liten när han slutade jobba på varv.) Nåväl, efter att ha startat ett företag som skulle fixa och installera värmepannor samtidigt som man i Uddevalla gick över till fjärrvärme så att nästan hela den marknaden försvann, skaffade han sig ett jobb som dammsugarförsäljare.

Jag vet inte vad ni har för bild av dörrsäljare, men den är väl sällan positiv? Pappa berättade om detta för ett litet tag sedan. Han kom hem till sin första potentiella kund, en gammal tant som verkade leva ensam (detta kanske jag också bara hittar på nu, att hon skulle vara ensam?). ”Vad bra att du kommer nu, min dammsugare är trasig!” ”Jaså, vad är det för fel? Jag kanske kan titta på den?” svarade han och fortsatte med att laga hennes dammsugare istället för att lura på henne en ny. Han försökte aldrig sälja någon mer dammsugare.