Marius Ramnehill

Nr 22: en låt jag lyssnar på när jag är ledsen

En av cirka tusen, jag har ett digert bibliotek av ledsenlåtar, inte sällan musik från min tonårstid. Blur, End of a century.

Nr 23: en låt jag vill ha på mitt bröllop

Försökte hjälpa en vän med förslag till bröllopsmusik för ett tag sedan. När det handlar om popmusik verkar kärlekslåtar hamna i en av två kategorier: antingen är det ofattbart cheesy, eller handlar de om brustna och krossade hjärtan, inget av alternativen passar sig på mitt framtida bröllop. Men kanske den här, Ella Fitzgerald, Like someone in love?

Nr 24: en låt jag vill ha på min begravning

Henry Purcell: Music for the funeral of Queen Mary och nej jag tycker inte alls att det är ett tecken på högmod.

Jag kan väl säga det med en gång. När Janetta Nyberg i onsdagens Små frågor-debatt i Jättestora frågor attackerar rollfiguren Tara Maclay från Buffy the Vampire Slayer tar jag åt mig, jag tar det som ett påhopp på min person. Det är jag som är Tara. Blyga människor får lika lite plats i tv-serier och filmer som i verkliga livet. Och när man väl ser en sådan rollfigur är det alltid ett problem, något som ska botas. Det kan vara av typen ”blyg och nördig tjej får sexiga kläder, lär sig lägga sexig make up och är inte längre blyg och nördig”, eller så är den blyga till för komiska poänger som Rajesh Koothrappali i The Big bang theory. Men i Buffy tas Taras personlighet på allvar.

För det är ingen defekt, det är ett personlighetsdrag. Till skillnad från de töntiga och blyga Xander och Willow, som under seriens gång växer ur sin blyghet, är Tara fortfarande blyg när hon dör av Warrens missriktade skott. Men det innebär inte att hon inte utvecklas under serien. Ett av de viktigaste avsnitten för Tara är det när hennes familj ska hämta hem henne för att kunna kontrollera vad de tror är hennes demoniska krafter. Till slut vågar hon stå upp emot sin gamla familj och får en ny i the scooby gang.

Hon går från att vara stammande och sjukligt blyg till att vara en stark person som både bokstavligt och bildligt hittar ett hem med Willow och de andra men som fortfarande tillåts vara blyg. Att Willow och Tara är ett av (det?) första långvariga homosexuella paren i amerikansk ungdoms-tv förminskar inte hennes betydelse, även om det naturligtvis hade kunnat göras med en helt annan rollfigur. Men när allting faller isär för Buffy, Willow och Xander är det hon som är navet som hjälpligt håller ihop gänget.

För någon månad sedan skrev I Are Lisa väldigt bra om vikten av att låta blyga vara just blyga, utan att skuldbeläggas, utan att tvingas känna skam för sin personlighet. Och utan att sjukförklaras: ”The act of treating shyness as an illness obscures the value of that temperament”. Jag har i trettio år kämpat för att bli mindre blyg, vilket i takt med att jag har blivit mindre och mindre blyg mer och mer har handlat om att acceptera att jag är det, och att inse att jag faktiskt har rätt att bestämma mina gränser.

Långt ifrån att vara någon perfekt och genomgod människa är Tara snäll, blyg, och för det mesta rätt mesig, och varför skulle det vara ett problem? Men det är exakt vad problemet verkade vara i Jättestora frågor – att Tara aldrig följde den utveckling som de flesta blyga rollfigurer följer i tv och på film, att hon aldrig blev en sådär supersocial och framåt som är idealet, det enda rätta sättet att vara för att räknas som lyckad. Och tack gode gud, eller jag menar Joss Whedon, för det.