Marius Ramnehill

En av de viktigaste teserna i Pär Ströms teoribygge är den fundamentala skillnaden mellan män och kvinnor, mellan manliga och kvinnliga hjärnor. ”Kön är inte en social konstruktion”. Han har jättemånga källor som ska bevisa det i första kapitlet av den nya boken Sex feministiska myter. Några av dem är studier genomförda av Simon Baron-Cohen, professor i utvecklingspsykologi.

Idag publicerade han på sin blogg ett svar i det underhållande replikskiftet med Gudrun Schyman, där han bland annat efterlyser saker som Schyman redan tagit upp i sitt sista svar på Brännpunkt, till exempel om att stärka mannens position som förälder. (Schyman skriver till exempel: ”Könsstereotypa förväntningar får konsekvenser för både kvinnor och män. I frågan om föräldraskapet är det tydligt, både i lagstiftning och i praxis. Att stärka mannens position som förälder är därför en självklar uppgift för en feminist.”)

Han tar naturligtvis också upp Valerie Solanas, för det gör man alltid när man pratar feminism, och bevisar genom citatet att ”män är en biologisk olycka” att feminismen är mansfientlig.  I sin helhet:

”The male is a biological accident: the Y (male) gene is an incomplete X (female) gene, that is, has an incomplete set of chromosomes. In other words, the male is an incomplete female, a walking abortion, aborted at the gene stage. To be male is to be deficient, emotionally limited; maleness is a deficiency disease and males are emotional cripples.

Den fetade meningen liknar ganska mycket vissa forskares teorier om skillnaden mellan manliga och kvinnliga hjärnor, forskare som Simon Baron-Cohen som bland annat står bakom Extreme male brain-teorin om autism. Jag skrev om det häromdagen:

Extreme male brain-teorin utgår helt enkelt från att det som vi brukar se som typiskt manligt i hjärnan finns i mycket högre utsträckning hos personer med autism. Främst när det gäller känslor och relationer. Och även om kvinnor också drabbas av autism är det mycket vanligare hos män.

Pär Ström skriver om Baron-Cohen:

Han har utvecklat den så kallade E-S-teorin, där E står för empatisering och S för systematisering. Att vara empatisk innebär att knyta an till andra människor, förstå människor och kommunicera väl med dem. Systematisering innebär att analysera, förstå och bygga system – abstraktasystem, tekniska system. … Enligt professor Baron-Cohen är E-hjärnan typisk för kvinnormedan S-hjärnan är typisk för män.

Med andra ord ungefär: ”To be male is to be … emotionally limited … males are emotional cripples”. Så, hur skaru ha det, håller du med Solanas eller inte?

* Rekommenderad läsning om Ström, Baron-Cohen och laxars empatiska förmågor hos djävulskattungen.

Våldtäktsanklagelserna mot Dominique Strauss-Kahn har i rubriker överallt kallats sexhärva och sexskandal. Flera har reagerat på hur man genom rubriksättning eller genom paralleller till Tiger Woods och Bill Clintons otrohetsaffärer trivialiserar brottet som DSK är misstänkt för. Skillnaden stavas såklart ”samtycke” och den är både gigantisk och fundamental.

De allra flesta vet ju att ”sexhärvan” handlar om en våldtäkt; som Erik Helmerson påpekar i DN är artiklarna i de flesta fall mycket tydliga: ”Själva texterna har svämmat över av detaljer av vad Strauss-Kahn eventuellt gjort sig skyldig till.” Och ja, förklaringen är såklart så enkel som han skriver:

”Sexhärvan” är nio bokstäver. ”Våldtäktsanklagelser” är tjugo. För redigeraren som sätter rubrikerna är det ett hav av skillnad. Så trivial, och okonspiratorisk, kan förklaringen vara.

Man kan tycka att det här är en trivial förklaring, men endast om man tycker att skillnaden mellan frivilligt sex och våldtäkt är trivial kan man tycka att fenomenet är det. (Jag är också ganska säker på ingen har påstått att svenska tidningars rubriksättare ingår i en sammansvärjning med syfte att antingen rädda DSK:s anseende eller trivialisera all våldtäkt.)

Det spelar roll vad vi kallar saker och vilka ord vi använder, och det borde alla som arbetar med språk hålla med om. När man byter ett ord mot ett annat gör man det alltid med en större eller mindre betydelseglidning. Man skulle till exempel aldrig byta ut ”bomb” mot ”smällare” i en rubrik. Frågan är varför skillnaden mellan sex med och utan samtycke för vissa syns så pass liten att våldtäktsanklagelser utan vidare kan bytas ut mot sexhärva? Och borde inte det oroa oss mer?

Den som tycker att skillnaden är viktig skulle inte göra det här bytet, hur många bokstäver man än kunde spara. Om man tycker att det inte spelar någon större roll vad vi kallar saker, okej då. Men då ska man nog varken skriva ledare eller redigera tidningar.

Antifeminister älskar ju att ta upp Valerie Solanas för att visa hur våldsamma och manshatande alla feminister egentligen är. Naturligtvis ska inte SCUM-manifestet läsas som en instruktionsbok, och bla bla. Men kanske finns det ändå något att hämta där?

På twitter obildade jag mig idag om en teori om autism. Extreme male brain-teorin utgår helt enkelt från att det som vi brukar se som typiskt manligt i hjärnan finns i mycket högre utsträckning hos personer med autism. Främst när det gäller känslor och relationer. Och även om kvinnor också drabbas av autism är det mycket vanligare hos män.

Vilket naturligtvis får mig att tänka på Valerie Solanas: ”The male chromosome is an incomplete female chromosome. In other words the male is a walking abortion; aborted at the gene stage. To be male is to be deficient, emotionally limited; maleness is a deficiency disease and males are emotional cripples.”

Jag förutspår att vi inom en snar har döpt om autism och asperger med mera och helt enkelt kallar det maskulinitet. Vi kommer att ha en helt ny definition av manlighet. En ny folksjukdom, halva befolkningen kan vara drabbad. Känn på den, Pär Ström!

Med ketchupeffekt menas att det först inte kommer någonting, sedan väldigt mycket.

Nr 19: en låt från min favoritplatta

Äh, konceptet ”platta” är ju rätt tråkigt, den där iden om en samling sånger som hänger ihop och där helheten förmedlar något mer än summan av delarna. Men nu blir det mer Björk!  Om jag upptäckte Björk med Post blev min kärlek djupare i och med Debut (ja, jag gick baklänges där, och jag håller den inte lika högt idag) och villkorslös med Vespertine men främst Homogenic. Homogenic ÄR en ”platta”, en samling sånger som hänger ihop och där helheten förmedlar något mer än summan av delarna, samtidigt som nästan varje låt kan stå på helt egna ben. Den inleds med Hunter som jag hade märkligt svårt för de första gångerna jag hörde den. Det här är Bachelorette:

Nr 20: en låt jag lyssnar på när jag är arg

Jag är sällan arg på riktigt, och jag vet inte om jag lyssnar på musik då? Atari teenage riot torde funka för detta ändamål.

Nr 21: en låt jag lyssnar på när jag är lycklig

Vad sägs om Lush? Ja, Lush! (Kolla också nr 6 och nr 3 eller vad som helst med Stereolab, till exempel.)

paus

1. rast; ledig tid mellan två aktiviteter
2. bestämt intervall av tystnad i ett musikaliskt stycke

Nåväl, vidare –>

Nr 15: en låt som beskriver mig

Det har varit alldeles för lite Björk på den här listan. Det här valet är inte bara för att jag älskar hamnljuden i inledningen. ”Relentlessly restless, restless relentlessly,  restless relentlessly.”

Nr 16: en låt som jag brukade älska men nu hatar

Konsten räddade mig från modsen, trala, tjoho! 

Nja, inte riktigt så.  Under några år hängde jag ganska mycket med Götbeorgs lilla modscen innan jag blev alldeles för trött på den musikaliska trångsyntheten som fanns åtminstone bland vissa i det där gänget. Folk som höll för öronen när någon satte på the Knifes ”maskinmusik” (JA det är sant!) och andra som tyckte att all ”svart” musik som spelats in efter ca 1975 var degenererad (nej inte exakt så).

Jag har massa popkulturellt bagage som jag kan lyssna på och mer eller mindre skämmas men samtidigt gilla och inte enbart av nostalgiska skäl: Strebers och Charta 77, de mer usla indiepopbanden från mitten av nittiotalet, Pearl Jam. Ebba Grön, Elastica, Nirvana och Hole är några av banden från samma genre som jag uppriktigt älskar idag igen.

Vad jag däremot inte står ut med är de modrevivalband som kom i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet, Secret Affair och Purple Hearts. Och the Lambrettas! Eftersom jag inte gillar det här bäddar jag istället in Jesus is my friend av Sonseed, som låter ganska mycket som the Lambrettas Poison Ivy.

Nr 17: en låt som jag ofta hör på radio och nr 18: en låt som jag önskar att jag fick höra på radio

Jag lyssnar bara på pratradio. Så det skulle väl i så fall vara John Cage, 4.33: