Riktat kroppshat

En artikel om Marit Björgens armar på har fått en massa kommentarer som faller i minst tre kategorier. Många är beundrande, några är som de här:

Fy fan vad vidrigt. Men vill hon se ut som en man så är det väl helt upp till henne…

Eller den här, kort och gott:

Shemale

Sedan finns där kommentarer om att hon måste vara dopad.

De här två sortens kommentarer utgår från ungefär samma antagande: en kvinna kan/ska inte vara så musklig. Jag undrar om inte detta ”kan inte” är en efterkonstruktion som kommer av ”ska inte”? En kvinna som uppenbarligen prioriterar andra saker än att skaffa vad som anses vara en vacker kvinnokropp väcker hur som helst ilska – och det är väl tyvärr inget som förvånar.

Jag minns ett inslag i sportnyheterna för kanske tio, femton år sedan om fotboll, eller var det handboll? En poäng var att de svenska kvinnliga handbollsspelarna inte kunde konkurrera internationellt då många av dem inte ville träna så hårt – de ville inte ha för mycket muskler. Nu är väl Marit Björgen ett specialfall – utan tvekan är hennes armar ett resultat av en mängd träning som de flesta inte får ihop under ett helt liv – men nog är det konstigt att en kropp som uppenbarligen är fullt möjlig för en kvinna kallas manlig, att hon blir utskälld för könsöverskridare?

De flesta idrotter har väl aldrig passat särskilt väl till den ideala kvinnokroppen, till skillnad från den manliga. Vilka kroppar som är attraktiva varierar över tid och plats, mycket sällan har det något att göra varken med en hälsosam eller en ”naturlig” kropp. På så sätt skulle jag säga att de manliga och kvinnliga kropparna är en social konstruktion – naturen ger oss ett mycket större utrymme för mångfald än vad ideal och normer gör*.

* (Ja, visst finns det generella skillnader med mellan mäns och kvinnors kroppar, men gränserna kanske inte går exakt var vi har tänkt oss.)

Att idka självkritik

När jag läser om Bengt Ohlssons jättelånga text i DN tänker jag att han går i polemik med sig själv, med Malin Ullgren som ombud.  Det är sitt eget hyckleri han angriper. Han skriver att ”för tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker”, att hans tillhörighet till vänstern har varit total, han skriver om rädslan för vad som finns där bortom kanten när man inte längre är vänster och så det där med ”en bekväm position”.

Det blir ju lite lustigt när han raljerar om att kultursidorna är de enda som inte gillar bekväma fåtöljer, när hela texten är ett resultat av att han inte har nöjt sig med de bekväma och enkla svaren. Det hela verkar vara resultatet av ett långt värkande som ledde till en ny positionering, och på så sätt är det väl intressant, men jag tycker inte att det alls verkar handla om något annat än Benke själv.

Annars tycker jag det är synd att han inte mer går in på den Konstnärsmyt där texten tar sitt avstamp. Myten om den Det Stora Geniet, den fritänkande Konstnären som står vid sidan av samhället och betraktar det och oss med nykter (om än full) och kritisk blick. Och den där Konstnären med stort K är såklart vänster. Men konstnärsmyten är just en myt, också det där med att hen är röd – även om inte minst myten om kulturens färg är lika omhuldad av högern som av vänstern. Och jag tvekar om det är myten som Ohlsson angriper eller inte? Han verkar själv nedsjunken i den, han bekräftar den samtidigt som han försöker slå sig fri.

Sedan kan man ju undra om man alls har något ärende att syssla med journalistik om man utgår från att ”det kommer nog att ordna sig”. Men det har inte med höger och vänster att göra, det är snarare en grund i journalistiken att faktiskt ifrågasätta saker. Inte minst makten, vare sig den sitter i konstnärsnämnder, som teaterchefer eller i kommunfullmäktige. Man kan sedan komma fram till att det faktiskt ordnar sig, men det är en dålig utgångspunkt.

När ska det röda rinna av kulturens fana, då? Tja, vi får nog vänta åtminstone tills vi slutar tro på att den är mörkröd utan att kolla efter först.

Men vänta, vem är det som hämnas egentligen?

Skillnaderna i de intelligenta apornas uppkomsthistoria mellan sjuttiotalets och 2000-talets Apornas planet-serier är pikanta och intressanta. På sinsemellan olika sätt och utifrån olika utgångspunkter ställer ifrågasätter de att människan leker gud, och ställer sig över ”naturen”.

I den första filmserien förklarades apornas maktövertagande och mänsklighetens fall med en tidsreseparadox + evolution + atombomb. Två intelligenta apor från apornas tid, de som hjälpte Mr Heston i första filmen, skickades tillbaka till vår tid. I Erövringen av apornas planet forskade man på deras son Caesar, som rymde och sedan startade revolutionen. Jag antar att hans gener gav deras evolution en push, MEN samtidigt var apan Lisa – en helt vanlig gammeljordapa  - som är den första utöver Caesar att tala. Och hon gör det också symboliskt när aporna reser sig mot det slaveri det lidit under, och när de i revolutionens raseri är nära att slå ihjäl en oskyldig människa ropade hon ”no!”. Evolutionen och mänsklighetens hybris och det mänskliga samhällets förvridna maktförhållanden är boven i dramat.

Där originalserien handlar om och ifrågasätter människans särställning som skapelsens krona, det bibliska budskapet att vi står över och skiljer oss från naturen, blir aporna i remaken ett slags Frankensteins monster, samma tecken på teknikrädsla? Apornas intelligens kommer från en experimentell medicin mot alzheimers. Sedan är det den intelligenta Caesar som, efter att ha varit inlåst med ett gäng andra apor, ger också dem samma medicin.

Också här är det civilisationen vi ska vara rädda för, oss själva, men det framstår mer som en varning för teknikhybris än ett ifrågasättande av hierarkier eller människans position som stående skild och ovan naturen. Här finns inga sociala dimensioner, inga maktförhållanden att kritisera. Apornas revolution verkar inte heller riktigt lika berättigad: det är inte från början samhället som sådant som behandlar aporna illa, snarare är det enskilda sadistiska rötägg som framkallar apornas vrede.

Från ifrågsättandet av mänskligheten som skapelsens krona till frankensteins monster. I båda filmserierna är det ett oansvarigt användande av teknik som leder till mänsklighetens fall. Men på sjuttiotalet var det dels atombombsskräck och dels ett omänskligt slaverisamhälle där intelligenta individer behandlades som djur som ledde till att ”naturen själv” slog tillbaka. Den här gången är hotet helt och hållet skapat av oss själva.

Det är inte samhället som sådant som behandlar aporna illa, det är snarare enskilda sadistiska rötägg som framkallar apornas vrede.

Ett ”ja” är ett ”ja” och ett ”nej” är ett ”nej”, men inte fan är det ett ”i helvete heller”

Förr kunde ”ja”, ”nej” och ”vet ej” i all sin enkelhet vara svarsalternativen på tidningarnas webbenkäter. Nu är det ”ja, jättebra”, ”absolut inte” och ”ingen aning”.* Om trenden fortsätter kommer alternativen snart att vara: ”det finns inget jag älskar mer”, ”över min döda kropp!” och ”hur fan ska jag kunna veta det?! IDIOT!” på en fråga som ”dricker du kaffe?”.

De enkla och raka svaren ”ja” och ”nej” räcker inte längre. De verkar ha tappat sin styrka, och blivit svaren för dem som tvekar. Skrattar bäst som ropar högst.

* Alternativen är tagna från en enkät på dn.se som  jag inte orkar skärmdumpa.

Statistisk sanning och kånka

Nästan allt jag kan om statistik har jag lärt mig på två föreläsningar under mina studier på JMG. Det låter kanske lite, men är ändå tillräckligt för att slippa gå i de enklaste fällorna. Dagens familjelivsfail sätter fingret på ett problem med dagens journalistik, som inte minst brukar bli tydligt varje gång en nedgång i opinionssiffror som befinner sig inom felmarginalen trumpetas ut som ”partiets opinionssiffror i fritt fall”.

Jag fick en gång i uppdrag att skriva om en undersökning om trafiksäkerhet utanför skolor. Undersökningen hade skickats till samtliga grundskolerektorer i Sverige. Det visade sig att av dem som fått enkäten hade cirka hälften svarat, och ungefär hälften av de svarande var oroliga för trafiksäkerheten. Att var fjärde rektor oroas är illa nog, men att, som de flesta redaktioner gjorde, skriva att varannan rektor oroades av trafiksäkerhet är uppåt väggarna. En rimlig tolkning är att de som oroas för säkerheten är mycket mer benägna att svara på enkäten.

I det här fallet hade vi säkra siffror på att var fjärde rektor var orolig, och kunde till stor del ignorera själva undersökningen för att i stället göra en lokalvinkling, och prata med rektorer i tidningens utgivningsområde. Det blev ändå bra och viktig journalistik, och till skillnad från de flesta tidningar så ljög vi inte om problemets omfattning för läsarna.

När det kommer ett pressmeddelande med en undersökning från den ena eller andra intresseorganisationen kan man räkna med att – de antingen av välvilja och brist på förståelse för statistik, eller med avsikt att förleda – har vinklat undersökningen. Då måste naturligtvis vi som journalister kolla siffrorna och kolla igen, kolla hur undersökningen har gjorts, kolla svarsfrekvensen, hur var frågan ställd, vad säger den egentligen? Så varför görs det inte?

Vad säger familjelivs undersökningen om hemmafruar? Tjae, att ungefär hälften av de tretton procent av dem som fått frågan på ett webbforum gärna skulle vara hemmafruar, när svarsalternativen är ”inte alls” och ”väldigt gärna”. (Frågan är så öppet ställd att villkoret för att svara ja kan vara en flufffluffdrömvärld där de kan vara säkra på att aldrig behöva skiljas, där maken aldrig kommer att dö, där de kan vara säkra på att försörjas även efter pensionen, och där de inte minst har råd att leva på en enda inkomst kan tänka sig att vara hemmafru.)

Vad är det vi inte vet? Det finns ingen kontroll på urvalet, när undersökningen har gjorts bland nischade familjelivs medlemmar.

Undersökningen skickades till 67967 personer, de fick 10 868 svar varav de använde 9552. Ett bortfall på 86 procent. Enligt familjelivs undersökning 2010 ville 70 procent vara hemmafru, i år är de bara 45 procent. Så stora svängningar på ett år säger nog också något om underökningens osäkerhet. Det enda man kan säga om den är att den inte säger någonting och att seriösa redaktioner inte borde ha tagit upp den.

Världens bästa dammsugarförsäljare

Någon gång under åttiotalet beslutade min pappa att det var dags att sluta åka runt till varv i hela världen och lägga rör på båtar. Det var väl kanske både ekonomiskt (varvskris) och för att kunna vara hemma mer med familjen. (Jag vet inte om detta minne stämmer alls med verkligheten, men jag minns att jag någon gång lyssnade på ”Brevet från lillan” och var ledsen för det var ju jag! Men det kan som sagt vara en efterhandskonstruktion, jag var nog väldigt väldigt liten när han slutade jobba på varv.) Nåväl, efter att ha startat ett företag som skulle fixa och installera värmepannor samtidigt som man i Uddevalla gick över till fjärrvärme så att nästan hela den marknaden försvann, skaffade han sig ett jobb som dammsugarförsäljare.

Jag vet inte vad ni har för bild av dörrsäljare, men den är väl sällan positiv? Pappa berättade om detta för ett litet tag sedan. Han kom hem till sin första potentiella kund, en gammal tant som verkade leva ensam (detta kanske jag också bara hittar på nu, att hon skulle vara ensam?). ”Vad bra att du kommer nu, min dammsugare är trasig!” ”Jaså, vad är det för fel? Jag kanske kan titta på den?” svarade han och fortsatte med att laga hennes dammsugare istället för att lura på henne en ny. Han försökte aldrig sälja någon mer dammsugare.

Eller och och, eller och eller eller. Eller, va?

Jag har bara en liten kommentar till den här debattartikeln om sjöfart och alkohol. Centerpartisten Gustav Andersson och centerseglarstudenten Karl Malmqvist skriver att:

Lagen omfattar större båtar (över 10 meter) eller båtar med en maxhastighet över 15 knop men tar ingen hänsyn till i vilken hastighet eller vilka omständigheter fartygen faktiskt framförs.

Det vill säga att båten ska uppfylla ett av två kriterier. Men att:

De allra flesta – 80-90 procent – båtrelaterade drunkningsolyckorna sker med båtar som är mindre eller långsammare än kriterierna i lagen.

Det vill säga båtar som inte uppfyller båda kriterier.

Är det en relevant siffra? Nä? Jag skulle ju vilja veta hur stor andel av drunkningsolyckorna som sker med båtar som är både långsammare och mindre än lagens kriterier. Ja, jag skulle i en sådan här debattartikel vilja veta hur många olyckor som lagen undantar.

Fast det här kanske bara handlar om språkslarv.

Nåja, vad är väl en feministisk myt? Den kan ju vara fruktansvärt trist och tråkig och …

Extra, extra! Read all about it! Pär Ström har krossat ännu en feministisk myt!!!

Eller har han det? Riksidrottsförbundet har beställt en undersökning för att se om flickor och kvinnor får sämre träningstider än pojkar och män inom ett antal utvalda lagidrotter. Rapporten konstaterar att nej, det får de inte. Av detta kan man dra en av två mer eller mindre troliga slutsatser.

1) Femimizmen är LJUG och alla dessa satans LÖGNARE har äntligen blivit PÅKOMNA med sin LÖGN! Det tror jag TROTS att det inte finns NÅGOT SOM HELST STÖD i rapporten för den här slutsatsen! Haha, HAHA, ännu en feministmyt BUSTED för att använda samma populärkulturella referens som Pär Ström.

2) Eller så konstaterar man att det som en gång var dåligt idag inte är det, att det kan göra skillnad att uppmärksamma orättvisor och felaktigheter, för då kan saker förändras!  Till det bättre!  Huzzah!

För att citera ur rapportens slutsatser:

Utifrån ett könsperspektiv kan man inte heller utläsa att någon grupp av vare sig pojkar eller flickor skulle vara särskilt förfördelade. Det … kan tyckas vara anmärkningsvärt med tanke på de studier som visat upp en könssegregerad bild av idrotten, där kvinnor inte ges samma möjligheter som männen att utöva sin idrott. En  möjlig förklaring till att denna jämställda bild framträder kan bero på att jämställdhetsarbetet i allmänhet och inom idrottsrörelsen i synnerhet har påverkat synen på den ojämlika idrotten, där det i högre grad än förr anses vara naturligt att flickor och kvinnor tävlingsidrottar. Som en följd av detta får även flickorna/kvinnorna del av de ”bättre” tiderna.

Så, här är nu dagens tankenöt: tror ni att Pär Ström väljer alternativ 1) eller 2)?

Liberalism, socialism, konservatism? Sofism!

”Politik är att vilja!” Nej, ”politik är det möjligas konst”. Nej, idag verkar politik vara föga mer än att övertyga. I SvD får idag två personer kommentera Håkan Juholts tal från Almedalen, en statsvetare och en retorikexpert. Statsvetaren Marie Demker får knappt 30 procent av utrymmet, professorn i retorik Brigitte Mral får resten. Vill vi verkligen veta att Juholt ofta använda anaforer, ”en effektiv retorisk figur”, i sitt tal, att dispositionen var otydlig eller att han ” hopade så många exempel och teman som möjligt att han knappt gav tid för applåder”? Är detta något att skriva hem om?

Från wikipedia, om sofisterna och retoriken:

Om vältaligheten kan man säga att den är konsten att inbilla makthavarna att det talaren vill och finner bäst för sig själv i själva verket är det bästa för dem. För att uppnå detta ska man använda spetsfundigheter och skenbart riktiga slutledningar, och man ska lära sig att genom sådana försvara vilken sak som helst. Den skickligaste talaren är den som kan försvara den sämsta saken.

Visst finns det ett värde i att medierna diskuterar hur politikerna försöker övertyga, att försöka genomskåda retoriken. Och visst finns det ett värde i retorik och ja visst, en förutsättning för att kunna driva sin politik är naturligtvis att man kan övertyga och vinna tillräckligt många röster. Men det är inte vad politik handlar om.

Men jag kommer inte ifrån tanken att det stora utrymme som retorikexperterna fått i den politiska journalistiken är ett värde(rings)löst sätt att bevaka och berätta om politik. Vad borde medierna beskriva efter en partiledardebatt eller ett tal om inte den politik partierna faktiskt vill föra, snarare än att berätta om hur de ska försöka övertyga oss att rösta på dem? Journalistikens uppdrag borde vara att ge en korrekt bild av politiken och konsekvenserna av den, inte att ge betyg till deras talskrivare eller för den delen att sätta dit dem för det ena eller andra.

Vurmen för retorikexperten är en vurm för politiken som skådespel; politik som sofisternas konst.

30 låtar: nr 22, 23 och 24

Nr 22: en låt jag lyssnar på när jag är ledsen

En av cirka tusen, jag har ett digert bibliotek av ledsenlåtar, inte sällan musik från min tonårstid. Blur, End of a century.

 

 

Nr 23: en låt jag vill ha på mitt bröllop

Försökte hjälpa en vän med förslag till bröllopsmusik för ett tag sedan. När det handlar om popmusik verkar kärlekslåtar hamna i en av två kategorier: antingen är det ofattbart cheesy, eller handlar de om brustna och krossade hjärtan, inget av alternativen passar sig på mitt framtida bröllop. Men kanske den här, Ella Fitzgerald, Like someone in love?

 

Nr 24: en låt jag vill ha på min begravning

Henry Purcell: Music for the funeral of Queen Mary och nej jag tycker inte alls att det är ett tecken på högmod.